%20Antennaria%20dioica%20beskuren%20foto%20CE.jpg)
Ängar
Luleå kommun vill gynna olika växter och pollinatörer genom att arbeta för en kombination av flera olika typer av miljöer i landskapet. Under några år kommer vi att driva projektet "Blomning för biologisk mångfald" för att öka antalet ängar.
Inventering av olika gräsytor
Under några somrar kommer vi därför att inventera ett stort antal gräsytor för att se om det finns möjlighet att lägga om skötseln på dessa till äng. Den kortklippta gräsmattan är väldigt kal på liv och biologisk mångfald. Därför vill vi på Luleå kommun inte ha den där det inte är motiverat. För att kunna inventera gräsytorna måste vi låta gräset växa och de ytor som ska inviteras kommer inte att klippas. Vi kommer därefter att utvärdera resultatet och skötseln på några av ytorna kommer att läggas om till äng framöver.
Innan vi bestämmer vilka ytor som ska släppas upp och inventeras har vi gått igenom vilka av våra kortklippta gräsytor som är viktigast att behålla kortklippta av sociala värden, det kan också vara så att det är praktiska driftaspekter som påverkar lämpligheten i att förändra en ytas skötsel.
Gräset slås efter blomningssäsongen
Vi hoppas att ytorna inte kommer upplevas som ovårdade under tiden som projektet pågår. Efter att gräset har fått växa fritt slås det och gräset samlas upp. När gräs lämnas på en ängsyta tillför det näring vilket gör att ängsväxterna inte längre trivs.
Under 2022 inventerades Centrumhalvön, Björkskatan och Hertsön. Under 2023 kommer vi att inventera ytor i Råneå, Bergnäset och Porsön. Vår förhoppning är att kunna fortsätta projektet under kommande år tills vi har gått igenom alla stadsdelar.
Intressanta växter hittade
Unde inventeringen hittades ett flertal nya växtplatser för utrotningshotade växtarter och framför allt många väldigt fina helhetsmiljöer med en rik artmångfald. Perfekta miljöer för pollinatörer, vilket ju var syftet med projektet. Det roligaste fyndet var den mycket sällsynta lilla blomman ängsgentiana som visade sig växa i en pulkbacke på Hertsön.
Här kan du läsa mer: Guide för biologisk mångfald
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Nedan har vi beskrivit de arter som ingår som indikatorarter i den växtinventering som pågår under sommaren i Luleå kommun.
Liten blåklocka
Campanula rotundifolia ssp. rotundifolia
Liten blåklocka är en vanlig och flerårig ört som förekommer över i princip hela landet. Den återfinns på öppen, torr till frisk sand eller lerjord, som på naturbetesmark, hedar, dyner, hällmarker, renar, slänter, hyggen och vägkanter. Den blir mellan 10 och 30 centimeter hög och blommar i juli till september med 3 - 15 ljusblå till ljuslila (ibland vita) blommor som är 15 - 25 millimeter långa med trådsmala, 5 - 15 millimeter långa foderflikar. Den har bladrosetter med rundade 1 centimeter breda skaftade blad. Arten röstades i mars 2021 fram som Sveriges nationalblomma.
Läs mer om liten blåklocka och se bilder
Länk till annan webbplats.
Prästkrage
Leucanthemum vulgare
Prästkrage är en flerårig ört som är vanlig i hela landet (men mer ovanlig i fjälltrakterna). Det är en kulturgynnad växt som man hittar på frisk till torr mark i öppna marker, som ängar, hagar, skogsbryn, bangårdar, åkerrenar, gräsmattor och vägkanter. Den blir 20 till 70 centimeter hög och blommar i juni och juli med en 3,5 - 5,5 centimeter bred blomkorg med vit/gula blommor i. Varje blomkorg innehåller två olika sorters blommor, där mittblommorna är gula, tvåkönade och pollenalstrande och de vita kantblommorna (eller strålblommorna) enbart är honblommor. På varje stjälk finns mycket sällan mer än en enda blomkorg, men växten växer ofta i grupper. Bladen i bladrosetten är spatellika, med tvärt hopdragen, brett killik bas. Stjälkbladen är avlånga, tandade och vid basen flikiga.
Tidigare var prästkrage mer allmän än idag men genom att öppna marker blivit alltmer ovanliga har också prästkragen minskat i antal. Prästkrage är Skånes landskapsblomma.
Läs mer om prästkrage och se bilder Länk till annan webbplats.
Ormrot
Bistorta vivipara
Ormrot är en flerårig ört som blir omkring 15 centimeter (5 - 45 cm) hög. Den trivs på hedar, ängar, vägrenar, bäckkanter och snölegor. Den blommar i juni till juli med ett 2 - 10 centimeter långt ax med vita eller blekröda blommor och nedtill med svartgröna, päronformade groddknoppar. Bladen är långskaftade, smala och avlånga (upp till 20 centimeter). På ovansidan är bladen mörkgröna och på undersidan är de silvergrå. Namnet kommer ifrån att den har en jordstam som ringlar sig fram längs marken som ren orm.
Backskärvfrö
Thlaspi caerulescens ssp. caerulescens
Backskärvfrö är en av vårens första blommor och blommar i april – maj med små, vita blommor i kort, tät klase. Blommorna har 3 – 4 millimeter långa kronblad och mörkvioletta ståndarknappar vilket ibland får dem att se violetta ut på håll. Blomsamlingen är kort, men förlängs starkt under fruktmognaden. Backskrävfröet är två- till flerårig och kan bli mellan 10 och 35 centimeter hög. Den är ganska vanlig på öppen, kalkfattig gräsmark; Vid vägkanter, banvallar, grustag, parker, betesmark, gräsmattor och torrbackar. Stjälken är ogrenad med en tät bladrosett. Backskärvfrö är en främmande art för Sverige och introducerades på 1800-talet och kom troligen men hö från Tyskland.
Läs mer om Backskärvfrö och se bilder Länk till annan webbplats.
Späd ögontröst
Euphrasia stricta var. tenuis
Späd ögontröst är en underart till vanlig ögontröst och är en ettårig halvparasitisk ört i familjen snyltrotsväxter. Den skickar ut utlöpare från sina rötter som fäster på andra växter och tar väring från dem. Den är vanlig på allehanda kulturmark i norra Sverige och blommar i juni till juli med blommor i ax-liknande klasar. Blomkronan har ett öppet svalg och 3-flikig underläpp, med inskurna flikar. Kronan är stor (för att vara en ögontröst) ca 10 millimeter. Växten blir 5 – 35 centimeter lång och kännetecknas av att den är spenslig och få-grenad, har motsatta sågade blad och att hjärtbladen sitter kvar.
Läs mer om Späd ögontröst och se bilder Länk till annan webbplats.
Norrlandsviol
Viola canina ssp. montana
Norrlandsviolen är ganska vanlig på torr till något fuktig, varm och stenig mark längs havs-, älv-, och bäckstränder, åsryggar, torrängar, bryn eller bergsluttningar. Den blir mellan 10 - 30 centimeter hög och blommar från juni till juli. Blomman är ljusblå till ljuslila med en krona som är ca 15 - 22 millimeter lång. Bladen är ljusgröna, spetsiga och mer än 2 gånger så långa som breda.
Läs mer om Norrlandsviol och se bilder Länk till annan webbplats.
Ängsskallra
Rihnanthus minor ssp. minor
Ängsskallra är en ettårig halvparasit som är vanlig på öppen halvfuktig mark, så som ängar, gräshedar eller vägkanter. Den blir mellan 10 till 30 centimeter och blommar i juni till augusti med gula blommor med rak pip. Blommans krona är ca 14 millimeter lång. Stjälken är smal, enkel eller fågrenad med motsatta sågade blad. Stödblad och foder grönbruna. Frukten är uppblåst och de torra, mogna frökapslarna skallrar om man skakar dem.
Läs mer om Ängsskallra och se bilder Länk till annan webbplats.
Kattfot
Antennaria dioica
Kattfoten är en flerårig växt som bildar mattor genom utlöpare med bladrosett i spetsen. Den blir 10 – 15 centimeter hög och blommar i maj till juni med blommor som uppfattas som vita eller rosa/rödaktiga. Det är så kallade holkfjäll, inte kronblad, som ger dem dess färg. Hanblommorna har vita holkfjäll och honblommorna har rödaktiga (rosa). Den växer på öppen, torr, mager, gärna sandig mark, så som gräsbackar, berghällar, klipphyllor, naturbetesmarker, hedar, vägslänter och glesa skogar. Rosettbladens undersidor är vitt filthåriga.
Ängsklocka
Campanula patula
Ängsklockan är en tvåårig 30 – 50 centimeter hög växt i blåklockssläktet. Den blommar juni – augusti med öppna blåvioletta klockor i glesa samlingar. Den växer på öppen, frisk, mager sand- eller lerjord, så som torrängar, vallar, slänter, bryn, vägkanter, trädesåkrar och ruderatmark. Ängsklockan spreds över landet under 1800-talets vallodling.
Läs mer om Ängsklocka och se bilder Länk till annan webbplats.
Backnejlika
Dianthus deltroides
Backnejlika är en flerårig, lågväxande, ofta krypande, ört med, gröna eller blågröna, enkla eller löst tuvade stjälkar. Backnejlikan blir 10 - 20 centimeter hög och blommar i juni till augusti. Blommorna sitter vanligen ensamma på långa skaft. Kronbladen är oftast lysande purpurröda eller mörkrosa med vita prickar, men vita former förekommer. Bladen är korta, smala och parallellnerviga, och sitter tilltryckta mot stjälken. Den växer på torr, kalkfattig sand- eller lermark, så som betesmarker, gräshedar, torrbackar, vägrenar och bryn. Den finns även odlad.
Läs mer om Backnejlika och se bilder Länk till annan webbplats.
Ängsgentiana
Gentianella amarella ssp. amarella
Ängsgentianan är en tvåårig ört som blir 10 – 30 centimeter hög. Blommornas kronor är femtaliga och rödvioletta och den blommar från juni till september. Bladen bildar en rosett som vissnar före blomningen. Stjälkbladen är avlånga och smala. Växer på måttligt fuktig, kalkhaltig och mullrik mark, så som betesängar, ängsbackar och vägkanter. Ängsgentianan är ganska sällsynt.
Läs mer om Ängsgentiana och se bilder Länk till annan webbplats.
Ängar kallas de marker som traditionellt använts som betesmarker eller att man lät blommorna och gräsen växa för att sedan slå av växtdelarna och torka dem till hö för att ha till djurens vinterfoder.
Det finns många olika typer av ängar. Det vi främst tänker på är kanske den artrikaste formen av äng – torr fattig äng – den blomstrande sommarängen. På den näringsfattiga marken kan blommande örter konkurrera med de mer näringskrävande gräsen och på så sätt skapa en av de mest artrika miljöer som finns idag.
Andra typer av ängar är rikäng, där man använder ordet rik som en beskrivning av måttlig fuktighet i jorden. På rika ängar växer andra örter än på torra ängar och de är ofta både högre och kraftigare här växer även andra typer av gräs och halvgräs. Andra former av ängar är ängsfruktodling där man kombinerar blommor på marken med fruktbärande träd och buskar för att kunna bredda utbudet på blommor under säsongen. Blomsteråker är också en form av äng där man jobbar med ettåriga blommande växter som byts ut för varje år, det finns även en form av blomsteråker där man istället för att så in ettårig ängsflora jobbar med traditionella åkerogräs som redan har en plats i ekosystemen.
Det finns ett gammalt talesätt som lyder ”Ängen är åkerns moder”. Det kommer sig av att man hade djuren på bete på ängarna där man även samlade in gödsel från ängen och att man även slog och samlade in både hö och löv från ängarna till vinterfoder. Ju mer äng man hade, desto fler djur kunde man ha och med det mer gödsel att samla in och sprida på åkrarna, vilket i sin tur gav en större skörd. Det visar på samspelet mellan äng och åker, ett livsviktigt samspel som regerade i jordbruket fram till den agrara revolutionen på 1800-talet.
I och med den agrara revolutionen togs det första steget mot ängsbrukets undergång. Den agrara revolutionen innebar att man började använda plogen mer på åkrarna och att man började odla vall till djurfoder i stället för att använda sig på samma sätt som tidigare av ängarna som ofta var svårare och mer tidskrävande att slå. Det var lättare att odla och skörda på åkrarna och det gav också mer foder till djuren.
Då handelsgödseln fick sitt genombrott efter andra världskriget kom den riktiga dödsstöten för ängarna. Med handelsgödseln tillgänglig behövde man inte längre samla in gödsel från ängarna/hagarna där djuren betade och därför blev dessa mer och mer näringsrika, vilket gjorde att gräsen fick större konkurrenskraft.
Idag är ängen inte viktig för att jordbruket på samma sätt, men den är fortfarande livsviktigt för de tusentals arter som är beroende av ängen som matförråd och ängen är vår mest hotade naturtyp. Det finns många arter, både vanliga och rödlistade som är beroende av ängsvegetation för att kunna leva och föröka sig.
Det pågår många insatser och projekt som ska öka antalet ängar runt om i landet. Åkerkanter, parker och trädgårdar kommer i framtiden att spela en allt viktigare roll för att kunna gynna och bevara den biologiska mångfalden.
Litteraturtips:
Det finns många olika insekter som pollinerar blommor. De vanligaste man tänker på är nog tambin och vildbin (där humlor ingår), blomflugor, dag- och nattfjärilar. Det finns omkring 3000 pollinerande insektsarter i Sverige och den största andelen arter finns i södra Sverige. Många av arterna är hotade och bland vildbin är upp till en tredjedel av arterna rödlistade. Trots att det i södra delen av landet finns fler arter så betyder det inte att de vi har i Norrbotten inte skulle vara lika viktiga, tvärt om. Eftersom vi har färre arter här är det ännu viktigare att vi kan gynna dessa så att de inte försvinner och utarmar den biologiska mångfalden ytterligare.
För att kunna gynna pollinatörerna behöver vi ha kunskap om vad de behöver. Alla pollinatörer behöver tillgång till föda, bra boplatser och möjlighet att förflytta sig i landskapet för födosök och parning.
Det behövs en kombination av flera olika typer av miljöer i landskapet för att kunna gynna pollinatörer. För pollinatörerna är det viktigare att det finns naturtyper som uppstått, utvecklats eller gynnats av människans nyttjande av landskapet, exempelvis öppna ytor (åkrar och betesmark) eller stenrösen. För både födosök och boplatser behövs en mångfald av blommor, frilagd sandig mer, död ved, småvatten och stenrösen. I dag är det inte bara ängar och åkrar som kan bidra med de kvaliteter som pollinatörerna behöver, utan sådana naturtyper återfinns i brynmiljöer, vägkanter, grustäkter, kraftledningsgator, vissa parker och andra gröna ytor.
Pollinatörer använder både pollen och nektar från blommorna. Pollenet innehåller protein och samlas in för att antingen ätas för äggproduktionen eller av vildbinas larver när de växer. Nektar är energirik och pollinatörerna använder den för att få energi. Blomman används också som parningsplats för en del arter.
Olika pollinatörer är specialiserade på olika växter och därför behövs det många olika blommande växter. Det är också viktigt att det finns blommor över så stor del av växtsäsongen som möjligt, så att det inte bara finns en art som blommar och sedan finns ingen mat att tillgå. Blommande träd och buskar är också viktiga då de ger en samlad och massiv blomning när de väl blommar.
Pollinatörer är inte en homogen grupp och utbudet av boplatser behöver därför vara en palett av olika typer av platser. Platser som lämpar sig bra som boplatser är: öppen och sandig mark som är solexponerad, grova gamla träd och död ved (oftare lövträd än barrträd) veden behöver även den vara varm och solexponerad, fuktig mark och småvatten och till sist stenmiljöer som solexponerade stenrösen och stenmurar som inte får växa igen.
Litteraturtips:
- Humlor i Sverige: 40 arter att älska och förundras över, Mossberg, Bo, Cederberg, Björn, 2020
- Text om vilda pollinatörers behov på Naturvårdsverkets hemsida. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Norrlandsviol
Sidan uppdaterades den 29 juli 2024