Folkbad åt alla

Det fanns gott om badplatser runt omkring i Luleå stad vid av 1900-talets början. Varje stadsdel hade sina egna. Man badade för hygienens skull men också för social samvaro.

Kvinnor och barn badade för sig och män för sig, en gräns som enligt utsago respekterades. Som flythjälp hade man simdynor av kork. Barn kunde lära sig simma sittandes på den vuxnes axlar. Badplatserna hade oftast inga särskilda anordningar och badsäsongen kunde börja medan det fortfarande fanns is kvar i vattnet.

Dåliga bostadsförhållanden och epidemier

Industrialiseringen av Europa och den stora inflyttningen till tätorterna under 1800-talet hade skapat mycket dåliga bostadsförhållanden för många. Det var trångbott och sophämtning och slasktömning var undermålig. Samtidigt började man förstå kopplingen mellan hygien och spridningen av sjukdomar som kolera och andra farsoter.

I Sverige skrev den svenske läkaren Carl Curman om badets och vattnets hälsobringande effekter och såg till att de första allmänna baden som Sturebadet i Stockholm byggdes på 1860-talet. Han rekommenderade ett varmbad i veckan, och oftare för arbetaren på grund av de sämre bostadsförhållanden som gjorde dem mer utsatta för väder och vind och hade sämre kläder.

Luleås första vatten och kloaknät stod klart 1906 och när man fick ordning på färskvattenförsörjningen och avloppsnätet minskade epidemierna. Emellertid leddes avloppsrören rakt ut i närbeläget vatten och gjorde att badställen fick flyttas efter hand...

Skolbad och hygienism

Krav på allmänna bad började ställas och argument kring hygien och samhällsnytta spreds. I mitten av 1800-talet började myndigheterna i Luleå förordna bad för skolans elever och hoppades att dessa skulle skapa sig ett behov som spred sig in i hemmen och mot slutet av 1800-talet fick stadens skolungdomar möjlighet att bada fritt en timme om dagen på badinrättningen vid Sundborgska slipen. Tvätt- och badstugor ordnades i byarna för att hindra spridningen av sjukdomar. Föreningar som "Svenska föreningen för folkbad" bildades med mål att förbättra folkhälsan och de hygieniska förhållandena. De var verksamma in på 1930-talet då många bostäder började kompletterats med innetoaletter och badrum.

De första kända allmänna baden i Luleå

Ett tidigt spår av allmänna bad i Luleå är det badhus som byggdes på gelbgjutaren Harlins brygga. På 1860-talet annonseras där om allmänt bad för fruntimmer.

Det första avbildade badhuset i Luleå (ovan) är badhuset ute på bryggan som drevs av August Åström, "Badar-August". Huset var först ett kallbadhus men byggdes om till varmbadhus 1890. Där fanns dubbla bad- och omklädningsrum. Badvattnet pumpades upp från sjön i kar som sedan värmdes upp.

Varmbadhuset i kvarteret Ripan

När Luleå fick sitt första "riktiga" varmbadhus 1895 befann sig Luleå stad i en högkonjunktur. Staden höll på att byggas upp efter stadsbranden 1887. ”Hjulen snurrade” och befolkningen fördubblades på tio år. Varmbadhuset var ett privat initiativ som som fick ett visst bidrag under fem år med villkoret att 25 folkskolebarn skulle få bada gratis och övriga barn mot halv avgift.

Badinrättningen erbjöd allmänheten ångbad, ljusbad, bastu och andra medicinska bad samt en kallvattenbassäng vid invigen i juli 1895.

Varmbadhuset dömdes 1949 som ruttet av hälsovårdsnämnden och verksamheten upphörde samma år. Den senaste renoveringen hade skett under 1920-talet.

Kallbadhuset Stora Skuggan

Kallbadhuset på Gültzauudden, "Stora Skuggan" byggdes 1906. Inträdet kostade 10 öre per gång och 2 kronor per säsong. Efter första året kunde man läsa att ett femtiotal folkskolebarn hade fått gratis bad och simundervisning av löjtnant Ullman och direktör Isaksson. Det var skilda tider för herrar och damer.

Förutom att vara en plats där hygien och simkunnighet främjades hade kallbadhusen hade en stor social betydelse.

Nya kallbadhuset på Gültzauudden

På 1930-talet började simsportens betydelse bli allt större. Luleå simsällskap fick 1937 anslag på 10 000 kronor för att bygga ett nytt kallbadhus, ett simstadion, på södra sidan av Gültzauudden. Invigningen skedde 1938 med 2000 inbjudna gäster.

Lång väntan på modernt varmbadhus

Frågan om ett modernt badhus diskuterades i stadsfullmäktige under lång tid, från 1920-talet och framåt. Man hänvisade bl a till det finska bastubadandet och pekade på behovet av varmvattenbassäng, främjandet av folkhälsan och simkunnigheten. Men det skulle dröja länge innan Luleå fick sitt varmbadhus. Höga kostnader var den huvudsakliga orsaken.

Inte förrän efter den ekonomiska uppgången efter andra världskriget, NJAs etablering 1940 och satsningen på två militära flygförband, F21 och LV7 i Luleå, tog stadsfullmäktige beslutet om att bygga ett nytt varmbadhus - Pontusbadet. Det gamla varmbadhuset vid Ripan var sedan länge ruttet och utdömt.

År 1957 invigdes Luleå badhus, det vi idag kallar Pontusbadet. Det är fortsättningen på en samhällsrörelse som gått från fokus på hygien och diciplin mot massidrott och ökad fritid.

Källor:
Badhus och badande i Luleå 1880-1958, C-uppsats av Kristina Pettersson
Urval och bearbetning: Ulrica Öhman

Bilder: Luleå kommuns historiska bildarkiv Länk till annan webbplats.