"Luleå sjöstad"

På segelfartygens tid kunde av naturliga skäl inga turlistor användas eftersom fartygen var beroende av gynnsamma vindar. På midsommardagen 1837 anlände det första ångdrivna fartyget till Luleå och det blev inledningen på ett nytt tidevarv — fartyg som gick efter tidtabell!

Med ångdriften blev det möjligt att planera resor på ett helt annat sätt. Visserligen var det glest mellan resorna från början men det utvecklades över tiden. På liknande sätt utvecklades den lokala trafiken. Redan 1860 gjordes första försöket med ångbåtstrafik mellan lokala bryggor och den trafiken nådde sin höjdpunkt omkring sekelskiftet 1900. Då fanns båttrafik bl a till och från Karlsvik, Svartöstaden, Notviken och Altappen.

Vattnet transportled både sommar och vinter

Närheten till vatten har haft stor betydelse för utveckling av olika entreprenörer. Vattnet i sig är en möjlig transportled, både sommar och vinter. Transporterna skapar också indirekt olika arbetstillfällen; bl a omlastningar, reparationer och vinterförvaring av båtar.

Denna tidiga flygbild visar nästan hela halvön, till vänster saknas yttersta delen av Gültzauudden, som är centrala Luleå. I förgrunden syns Lule älv.

Besök vattenvägen

Under årens lopp har Luleå haft olika besök som kommit vattenvägen. Flottbesök vara vanliga under första och andra världskriget. Ett av de mer ovanliga var när svenska ubåtar lade till vid Norra hamn, strax innan andra världskringet bröt ut. Vintern 1921 hade Luleå besök av fyra flygmaskiner, som förvisso anlände via luften men använde den frusna isen som landningsbana. I slutet av 1920-talet anlände kapten Albin Ahrenberg med ett pontonplan och lade till vid Pontuskajen och gjorde där passageraruppstigningar.

Travtävlingar strax utanför Gültzauuddens nordvästra spets. I bakgrunden t v syns Karlsviks sågverk och t h Mjölkuddslandet. Travsporten, som ursprungligen kommer från USA, kom till Sverige i slutet av 1800-talet. Den första permanenta travbanan, Jägersro, anlades 1907 utanför Malmö.

Gatorna öppnar sig mot vattnet

Här uppe i norra Sverige är årstiderna tydliga och distinkta, även om betingelserna varierar mellan kust och inland. Luleå som ligger på en halvö påverkas av det omgivande vattnet. Under våren kyler först isen sedan vattnet och på hösten är förhållandet omvänt — då värmer först vattnet. Vinden lever sitt eget liv. Många anser att Luleå är felkonstruerat eftersom det blåser i varje gatuhörn. Nu för tiden kanske blåsten i gatuhörnen delvis beror på byggnaderna, eftersom det bildas kraftigare vindar vid höga byggnader. Med rutnätsplanen har gatorna alltid öppnat sig mot vattnet och vattnet har varit en viktig transportled som inte kunnat stängas igen med byggnader.

Även om man inte hade någon båt så uppskattades småbåtshamnen och det fanns utrymme för att njuta av närheten till vatten. I bakgrunden, till vänster,  syns malmhamnen och Svartöberget.

Fiske

Både skärgården och det omkringliggande vattnet användes för fiske, både sommar och vinter lades nät ut kring halvön. Med tiden har nyttan fått stå tillbaka för nöjet och flera sitter och pimplar på isen under vårvintern.

En okänd Lulebo av den äldre generationen är på väg att vinterfiska i Gråskälfjärden. Här passerar han hamnspåret i Södra hamn. I bakgrunden syns Smedjegatan. På den gamla sparken ligger ispiken och skidorna.

Avkoppling vid vattnet

Det fanns stora möjligheter att i sin egen takt nyttja närheten till vattnet, ibland kanske en kombination av nytta och nöje, t ex att sitta och meta på fjärden eller segla. Vårvintern hade sin egen charm efter den långa och mörka vintern och fanns det möjligheter att åka skidor på isen.

Sol och bad på Gültauuddens badstrand. I bakgrunden syns Karlsvik och Karlshäll.

Text och bild är ett urval från utställningen "Luleå sjöstad".